Lars-ForsbergFoto: Katja Kircher

Vem är Lars Forsberg?

När Lars föddes 1968 hade han inga planer över huvud taget. Och på den vägen är det. Han har provat sig fram i livet. Studerat datorer, journalistik och foto och jobbat som programmerare, copywriter och polis – för att nämna några.

Två stora intressen har dock följt honom genom livet: att skriva och att fotografera. Eller tre förresten, om man räknar cheesecake.

Vad kallas han då? Lars, Lasse eller Foppa – beroende på vem du frågar.

Lars om sin romanhjälte T-Rex:

”Jag heter Torsten”, sa han.
”Vad väntar vi på?”

Jag mötte honom första gången en sysslolös sommardag. Utan förvarning klev han in i min hjärna och gjorde sig hemmastadd på det där självklara sättet som uppblåsta skitstövlar alltid gör. ”Jag heter Torsten”, sa han. ”Vad väntar vi på?” 

Saken var den att jag hade bestämt mig för att skriva en rolig deckare. Utmaningen hade lockat mig länge. Men först var jag tvungen att hitta en huvudperson.

”Ditt sökande är över”, sa Torsten och pekade på sig själv.

Det var förstås ingen slump att just en skitstövel ramlade in i mitt liv den där dagen. Jag har alltid hyllat ödmjukheten som livsstil, vilket också betyder att jag är hemligt fascinerad av dess raka motsats. Typen förbryllar mig: den där sköna kombinationen av oduglighet och gränslöst självförtroende. Att de lyckas ta sig så långt här i världen. Att ingen bara tröttnar och backar över dem med bilen.

Men jag går inte igång på alla sorters skitstövlar. Ärkesvin och iskalla psykopater är sorgligt endimensionella. Nej, det måste finnas ett hjärta också för att jag ska bli intresserad. Och ett sådant hade faktiskt Torsten – även om han inte riktigt förstod hur det fungerade.

Alltså började jag skriva, påhejad av min nyfunna partner Torsten ”T- Rex” Rexelius. ”Glöm inte att jag är snygg också”, sa han flera gånger och kikade över min axel.

Jag sneglade på honom ibland under skrivandet och önskade att jag kunde låna en skopa av hans bubblande självförtroende. För det är tufft att klämma ur sig en obeställd roman när jobb och familj ska med i ekvationen. Speciellt när man aldrig har gjort det förut.

Vana att skriva hade jag i och för sig, men oj vad rostiga verktygen hade blivit. Mer än tio år hade gått sedan jag slutade som copywriter för att testa polisyrket i stället.

Men det lossnade till slut. Och då hade vi förbannat kul, Torsten och jag.

Genom åren har jag hamrat fram olika sorters texter: journalistik, pr, reklam och små humorböcker på eget förlag. För att inte tala om alla anmälningar, pm och förhör. Men det här var något annat! Roligare, men också svårare. Och min beundran för alla skickliga författare bara växte under processen.

Minst fyrahundra ord om dagen hade jag lovat mig själv, om jag så skulle skriva dem på mobilen under fikarasten på jobbet. Jag lyckades hålla det löftet och i slutet ökade bara takten.

Efter ganska precis ett halvår kunde jag skaka hand med Torsten och konstatera att vi var klara. Att vi faktiskt hade lyckats.

”Visste jag väl”, sa Torsten och petade sig i näsan. Jävla skitstövel.

Share Button